Acklimatisering på North Col

2012-05-14

Den tredje maj packade vi utrustning i BC för att bege oss upp mot ännu högre höjder. Vi började morgonen med att trycka i oss maximalt med frukostföda för att därefter börja marschen mot ABC. Sträckan hade vi tidigare gått nedåt på 6,5 timmar, men uppåt blir sträckan på 22 km med en stigning på ca 1200 höjdmeter betydligt oskönare. Delmålet till IBC är cirka halvvägs och vägen upp dit gick rätt bra och på en klart godkänd tid. Det var sträckan från IBC till ABC som blev jobbig. Efter ett antal timmar anlände vi till ABC, nöjda, glada, men utmattade. Summa summarum en av de jobbigaste dagarna hittills.

Dagen efter var en välbehövlig vilodag i ABC. Det är enkelt att konstatera att ju högre upp man kommer i höjd, desto sämre mår man. Delar av patrullen kämpar fortfarande med sömnen uppe i ABC och återhämtningen blir bristfällig. Sova, dricka, vila och så vips är dagen till ända. Sammanbitna blickade vi mot nästkommande dag – en färd upp till North Col på 7070 m.ö.h.

Jesper vid en kort paus under en acklimatiseringstur på väg från North Col till 7 500 m.ö.h.

Från ABC tar det cirka en timme att ta sig till Crampon Point, som ligger ca halvvägs mellan ABC och starten på de fasta repen upp till North Col. Vädret var strålande och vi påbörjade den i hög grad vertikala vandringen uppåt. Den här typen av terräng är alltid lite mer spännande att ta sig an för den involverar lite faktiskt klättring (även om man färdas längst fasta rep). Innan man väl når campet uppe på North Col så bjuder vägen uppåt på ett krux i form av en brant stege över en ansenlig glaciärspricka. Hjärtat slår lite extra och man är minst sagt noga med sina säkringar. Tre stycken ihopsnörade aluminiumstegar på 7000 meters höjd, ni kan ju tänka Er själva. Det är inte läge att ha koncentrationen på halvfart.

Detta gick förstås bra det med och när vi kom upp till campet var det preppat av våra sherpas (de små hjältarna levererar gång på gång). Det tog dock några minuter att hämta andan. Vi tilldelades tält, Alex och Gabriel i det ena, och Jesper och Thomas i det andra.

Samma acklimatiseringstur. I bakgrunden skymtas toppen av Chanste.

Bekvämligheterna vi kommit att vänja oss vid fanns inte här och i tältet stod ett gaskök, tändstickor och frystorkad mat. Det blev till att så snart som möjligt rulla ut liggunderlag, rigga sovsäck och sätta igång köket. Smälta snö, dricka vatten, smälta snö, dricka vatten. Att smälta snö på hög höjd är ingen snabb aktivitet. Vi var förstås tvungna att trycka i oss lite mat också så att vi skulle klara morgondagens utmaningar – en vandring upp till 7500 m. Lättare sagt än gjort, men man fick pressa och låtsas att det smakade gott.

Vi har tidigare beskrivit att sömnen blir sämre och sämre ju högre upp på berget man kommer. Så hur sov patrullen egentligen sin första natt på North Col? Efter att ha gått upp från ABC till NC var vi alla mycket trötta. Vi kom fram vid ca 16.00 och smälte som sagt vatten för att vätska upp och få i oss lite frystorkad mat.

Dagen därpå väntade en tuff match. Målet var att komma upp till 7500 m.ö.h. Som vi beskrivit ovan kan man inte riktigt säga att vi ”vaknade” på morgonen, med tanke på att vi egentligen bara sov i etapper om max en timme.

Thomas på väg uppför från North Col med värmeväxlare över munnen.

Framåt 10.00 var vi äntligen ur tältet och påpälsade för dagens utmaning. Återigen en fin och solig dag. Vi hade från start tänkt att vi skulle testa dundräkterna men tvekade länge eftersom det var så in i draken varmt då solen var framme och den beryktade vinden äntligen lyste med sin frånvaro. Om man svettas mycket blir man dränerad på energi på nolltid. Vi beslöt oss att köra på dundräkt, den är lätt att öppna för ventilation och OM det blåser upp bara lite så kan det bli hur kallt som helst.

Vi traskade på och helt orkeslösa var vi ju inte, men det märktes att gårdagens prestation satt kvar i musklerna och att höjden var påtaglig.

Uppe vid drygt 7200 m.ö.h. var delar av styrkan rätt slut och vi beslutade oss att gå tillbaka ner. Ska man dela upp gruppen och låta halva styrkan fortsätta 150 meter uppåt (ca 2 timmar) eller ska vi gå ner som en enhet? Enkelt beslut – en för alla, alla för en. Trygghet ligger i sammanhållningen. Dundräkt var för övrigt rätt beslut.

På med stegjärnen i North Col före klättring ner till ABC.

Åter i campet på North Col väntade nästa frågeställning. Hur mycket vill man bära upp till NC nästa gång man kommer upp? Svaret var enkelt: Så lite som möjlig. Detta innebär dock att vi vill lämna våra sovsäckar á 3 kg styck. Däremot har vi ju inga sovsäckar nere i ABC då, vilket i sin tur innebär att vi blir tvugna att ta oss hela vägen ner till BC. Således – Tillbringa nästkommande dag/natt i ABC och tvingas bära upp sovsäcken till NC en gång till, eller gå de drygt 1800 höjdmetrarna och 2,5 milen ner till BC? I BC återhämtar vi dessutom betydligt bättre än vi gör i ABC. Vi tog beslutet att kämpa igenom en natt till i NC och dagen efter gå hela vägen ner till BC.

Tidig morgon den 7 maj satte vi av med minimal packning med slutmål BC. Det första äventyret visade sig direkt i form av stegen ner över glaciärsprickan strax nedanför North Col. I vanliga fall är det enklare att ta sig ner än upp. 

De nästkommande höjdmetrarna ner till slutet av de fasta repen gick rätt fort. Gabriel visslade ner och efter följde övriga. Solen sken och vi knatade vidare mot Crampon Point där vi denna gången INTE lämnade någon utrustning. Cirka en timme senare var vi framme i ABC där vi drack och åt så mycket vi kunde, det stod pasta på menyn. Alex köpte Coca Cola, dricksade generöst och bjöd hela expeditionen. En riktig höjare.

Snabb ompackning och vi påbörjade den långa sträckan ner mot BC. Det är rätt lätt att sätta lite krut på benen när man vet vad som väntar där nere i BC. På vägen diskuterades mycket om vad lycklig man hade varit jämnt om man med precision kunde minnas känslan av de små sakerna och hur mycket de kan betyda. Att kunna glädjas åt att dricka vatten som inte smakar badhus. Rulltrappor, vilken jävla grej det är egentligen! Eller om man omsatte sakerna man gör här till sitt civila liv. Tänk om man sov med sina skor i sängen för att de inte skulle vara iskalla när man går till jobbet. Det är helt löjligt hur bra man egentligen har det där hemma.

I väntan på att några klättrare ska ta sig ner för kruxet och stegen vid North Col.

Nu sitter vi i vårt mässtält, lyssnar på Motown-musik, tre av fyra är nyduschade, och vi har ett gäng dagar framför oss här där vi kan må så bra vi kan här på Mount Everest, eller Mount Sufferest som vi kommit att kalla det. För Gabriel var det extra skönt att få tvätta ansiktet med tvål och vatten efter spya-episoden i tältet uppe på North Col. Den största minusposten på agendan nu är Thomas hosta som inte vill ge med sig. Alla som känner Thomas vet dock han inte låter sig nedslås av någonting. Han poängterar istället att allt hostande ger bra magträning. Beundransvärd optimism som är anledningen till att människor lyckas med den här typen av eskapader.

På väg ner från North Col vid kruxet/stegen.

« TILLBAKA